Ett stycke.

Ännu en gång ber jag om ursäkt för den dåliga uppdateringen här, men nu är det studenttider och väldigt mycket att tänka på. 
 
Dock har jag hunnit med en del böcker på sistonde, och som jag skrev senast är jag väldigt inne på Terry Pratchett och hans böcker om Skivvärlden. Detta är riktig fantasy med häxor, magi, mystik, älvor och alla sorters varelser från fantasin, skrivet på ett genialiskt sätt! Tidsåldern skulle kunna jömföras med vår medeltid, men författaren är hela tiden medveten om läsaren och drar jämförelser med tillexempel microvågsugnar. Jag har kommit på mig själv med att skratta högt till dessa böcker, jag rycks med, och de otroliga karaktärerna går inte att släppa när man slagit igen boken. 
Ni kommer förmodligen få stå ut med lite hyllningar till denna författare ett tag framöver, haha! 
För att ni ska få en inblick och ett provsmak, citerar jag här ett stycke från sida 43 i boken jag nu håller på med, Svinvinternatt
 
"Den mörka skepnaden stannade vid den döde kusken och böjde sig ned. 
SKA JAG GE DIG ETT HANDTAG? 
Ernie tittade tacksamt upp. 
"Ja, för tusan", sa han. Han kom på fötter, något ostadigt. "Jisses, vilka kalla fingrar herrn har!" 
URSÄKTA. 
"Varför skulle han göra sådär, jag gjorde ju som han sa. Han kunde ha dödat mig."
    Ernie famlade innanför sin rock och plockade fram en liten och vid det här laget sällsamt genomskinlig silverplunta. 
"Jag har alltid med mig en styrketår när det är kallt på kvällen", sa han. "Det håller humöret uppe." 
I SANNING. Döden såg sig flyktigt om och vädrade i luften. 
"Hur ska jag kunna förklara detta?", sa Ernie och tog en klunk. 
FÖRLÅT? DET VAR VÄLDIGT OHÖVLIGT AV MIG. JAG HÖRDE INTE PÅ. 
"Jag undrade vad jag ska säga till folk. Låta ett gäng killar åka iväg med min vagn hur obehindrat som helst...Det kan bara bli sparken, jag kommer att ligga väldigt risigt till..."
Å. NÅVÄL. I DET FALLET HAR JAG ÅTMINSTONDE GODA NYHETER ÅT DIG, ERNEST. Å ANDRA SIDAN HAR JAG ÄVEN DÅLIGA NYHETER. 
Ernie lyssnade. En eller två gånger tittade han på liket vid sina fötter. Han såg mindre ut från utsidan. Han var klipsk nog att inte ifrågasätta det. Vissa saker är rätt uppenbara när ett två meter långt skelett med lie berättar dem för en. 
"Så jag är alltså död", sa han sammanfattningsvis. 
KORREKT. 
"Eh...Prästen sa att...du vet...när man har dött...så är det som att gå genom en dörr, och på ena sidan finns...Hel...ja, ett fruktansvärt ställe...?" 
Döden betraktade hans ord oroade, bortbleknande ansikte. 
GENOM EN DÖRR...
"Det var vad han sa..." 
JAG SKULLE TRO ATT DET BEROR PÅ FRÅN VILKET HÅLL MAN KOMMER."
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0